En fundering som rör lättläst litteratur

Under många år har jag haft den stora förmånen att få läsa en stor del av den lättlästa bokutgivningen för barn och unga. Jag har sett hur den utvecklats, både till form, språk och innehåll. Det finns idag litteratur för alla åldrar och om alla möjliga och omöjliga ämnen. Så var det inte för tio år sedan. 

Jag har också märkt att den lättlästa litteraturen har ökat. De senaste åren har den lättlästa bokutgivningen tagit över en allt större andel av den totala barn- och ungdomsboksutgivningen. Samtidigt som den lättlästa litteraturen har ökat har också en allt mer negativ klang kopplat till denna litteratur växt fram. Den ses som en andra rangens litteratur. Det finns den riktiga barn- och ungdomsboksutgivningen och så finns det den lättlästa barn- och ungdomsboksutgivningen. Vad denna uppdelning beror på vet jag inte riktigt. Att skriva lättläst litteratur är en konst i sig och att skriva lättläst litteratur som verkligen griper tag i läsaren är en jättebedrift. Inte minst då den lättlästa litteraturen inte arbetar med riktigt samma stilistiska eller berättartekniska medel som den riktiga litteraturen. Språket ska vara enklare. Det ska helst vara en rak kronologi. Det ska finnas ett mindre persongalleri. Ja, ni förstår. När man ska arbeta utifrån dessa begränsningar krävs det att tänka till. Hur ska jag få min bok att bli så bra att barnet eller den unge läsaren bara vill läsa vidare? 

Kanske kan en förklaring till denna uppdelning mellan riktig litteratur och den andra rangens litteratur ligga i begreppet lättläst. Lättläst får en att tro att böckerna är lättlästa, på något sätt enklare och med enklare kanske också något sämre men är det verkligen så. Skulle man inte hellre kunna se lättläst litteratur som en litteratur som står på egna ben eller om man så vill en egen genre med typiska drag. Bland dessa drag återfinns det enklare språket, den raka kronologin och det mindre persongalleriet. Och om man vill se den lättlästa litteraturen som en egen genre är det kanske inte lättläst den ska heta, för målgruppen, alltså de som läser dessa böcker tycker ju inte att böckerna är lättlästa. För dem kan böckerna till och med ses som svårlästa. Ett bättre begrepp hade kanske varit anpassad litteratur för det är ju egentligen det som den är. Den är anpassad till form, språk och innehåll för att passa alla de som upplever andra böcker som alldeles för svåra. Det här är en fundering som jag har haft under lång tid och under mitt scensamtal med Torsten Bengtsson, lett av Marie Hannerstig, under Lärkraft i Stockholm blev jag varse att jag inte är ensam om denna tanke. 

I min kommande bok Lättläst litteratur i skolan - konkreta tips och idéer (Studentlitteratur 2025) försöker jag ringa in vad den lättlästa litteraturen är och det som jag lyfter fram är att den just är anpassad. Tänk om vi skulle börja kalla den lättlästa litteraturen för anpassad litteratur istället. Hade det kunnat leda till att den inte ses som en andra rangens litteratur utan en litteratur som står på egna ben? Jag vet inte men kanske hade det kunnat vara värt ett försök. Tycker du inte det?

Den försvunna bågen är andra delen i serien Axels historiska mysterier och den räknas som anpassad litteratur (eller lättläst litteratur om vi använder dagens begrepp).